2007-01-10

I går visade TV3 en film om Tsunamin, från bla Khao Lak, man kände faktiskt igen miljöer, sjukhuset i Takua Pa, kaoset, förvirringen. det som saknades var ljuden, denna kakofoni av ljud som fanns hela tiden. tystnad rådde bara efter själva vågen, när alla började komma fram ur sina överlevnadsställen. Då rådde tystnad och utmattning.

När man minns tillbaka, så är beundran för thailändarnas agerande stort. hur de röjt upp vägar, hur de tog hand om alla. hur de fick fram, mat, vatten, kläder, medicin och hur de kunde vårda så många. det är otroligt.

Kommer även att titta på den andra delen som sänds i kväll, tittade nyss på ett eget bildspel , bilder från vårt hotell under tsunamin och från minnesresan,, tårarna och känslorna seglar upp

2007-01-05

Var till Ersta på annandagen, det var 2 årsdagen av Tsunamin,, känslostarkt och fint.. en kvinna berättade om hur hon hanterat att hennes son försvann i  tsunamin, hur hon letat och sökt efter frid,

Då började tårarna rinna och man kände , vilken tur att jag klarade dessa vattenmassor. man tänkte på de 3 som försvann i vårt resesällskap.Man tänkte på alla andra som lidit av denna händelse.

Minneshögtiden var fin och nödvändig. det kändes att man ändå kommit framåt.

Jämför man med minnesresan, som verkligen var känsloladdad, så har man kravlat sig fram en bit till i läkandet.Men varför är jag så trött,,,,

OCH Äntligen har man fått kraft att, börja renovera vardagsrummet, . i 2 års tid har man inte orkat ta beslut om färg, tapeter, möbler, slipa golv eller icke….Perkele, i dag åkte allt ut och renoveringen är på G,, känns verkligen lovely… Ytterligare ett steg framåt

de sista 2 åren har jag gått på 7 st begravningar,,, Jag vill gå på ett bröllop nu!